kroppen säger: nej tack!

alla muskler protesterar.
benhinnor och fötterna skriker högst.
kanske ska se det som ett tecken på att lugna ner mig lite?


så jäkla arg på situationen att spurten blev ett försökt till att fly från allt.
och visst kändes det som att jag flydde från vissa av problemen, men när jag stannade föll allt på sin plats igen..
jäkla skit.

imorgon är det Afrodans på idrotten och på fredag ska vi gå milen i Vilsta.
vet inte hur jag ska ta mig runt spåret på fredag, men det måste gå!
vet ju vem som väntar på mig :) 


borde plugga.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0