ANNAVIOLA

jag har verkligen världens bästa mamma.
snart kommer hon hem med godis till mig.
godis måste man ha när man är sjukling.

det är ungefär som när man var liten och fick sova i mammas och pappas säng när man mådde dåligt.
det känns nästan likadant.
tänk om man kunde få vara liten igen, tänk så skönt!
inget ansvar och inga konsekvenser att bry sig om.





jag borde nog ta tag i allt.
men det är lättare att bara förneka och se förbi det.
förmodligen måste det göras förr eller senare.
men hur tar man farväl?
det finns inget enkelt sätt.
jag drömmer om en framtid utan dig


en ny och bättre tid ligger framför mig.
något jag har väntat på och längtat efter.
jag är mig själv, mer än någonsin!

tänk dig, anna har blivit anna.
det låter säkert fullkomligt idiotiskt, men jag är faktiskt anna.
att man inte tänker på vad man heter. 
anna viola andersson, ingen annan!
hur har jag kunnat lura mig själv så länge?
ibland krävs det inte mycket för att väcka en rutinerad själ.
det kan räcka med några enkla ord om ödet.
en tanke.

framtiden är oskriven, det är ingen idé att försöka förbereda sig.
jag försöker inte längre kämpa mot tiden och jag vill inte tillbaka.
jag vill anta utmaningen och förbli i nuet.
visst är det bra att ha vissa saker säkra inför framtiden, men en viss person lärde mig att det som sker det det.
vi kan inte ändra på ödet.
jag är ju iofs synsk, men inte ens jag kan ändra på ödet (;


oj, vad långt ett inlägg kan bli bara av att lätta på hjärtat ibland!
jag tänkte ju bara tala om att min mamma är världens bästa.


btw, fina ögon (: