ANNAVIOLA

vaknade på något underligt vis ganska utvilad, eller ja, inte trött iaf.
jag kanske aldrig somnade, så kändes det.

jag vandrade ner till skolan, fuktade ner ansiktet lite på vägen.
jag bryr mig om någon ser mig, jag är ärlig.

tokigt nog hade vi avslappning hela första lektionen.
som att jag kunde lägga mig ner och slappna av?
en darrande kropp och återigen ett fuktigt ansikte låg på klassrummets golv.
moa, du gör mig lugn.

under förmiddagen gick jag som i koma.
jag tror inte tänkte alls.
jag bara var.
mitt i allt, men ändå ingenstans.

under håltimmen väckte moa och kajsa mig till liv och vi gick samlad trupp till Friskis&Svettis för att införskaffa oss ett hurtbulle-kort. det kändes bra, en steg i rätt riktning. det ska bli roligt att få energi, för jag mår bra av att träna.


när vi slutat bestämde jag och kajsa oss för att ta saken i egna händer och ta en joggingrunda. det  var tungt, men välbehövligt. jag vill somna inatt, jag vill gosa in mig i kudden och slippa somna av utmattning med fuktigt ansikte. jag tänker hålla om mitt lilla lejon, känna hans värme mot min kropp. jag tänker känna mig trygg med honom, för lejon gör mig trygg. lejon är för mig.

pappa kom nu på kvällen och vi fikade och pratade massa skit, han är så go!
min pappa är en stjärna, som på något vis alltid lyser så klart.
pappa har alltid varit min hjälte.


morfar opererades idag.  alla är oroliga.

just nu sitter jag och försöker att stänga ute känslor, men hur dumt är inte det?
varför ska jag sluta älska den jag älskar?
gör det saken bättre?  ska jag ge upp utan att vilja det?
jag saknar dig, jag tänker inte förneka det.
jag vill vara med dig, jag tänker inte hålla det inom mig.
jag vill kämpa, för vi två är så bra.
vi två har något som ingen annan har.
det är värt att kämpa för.
det kan bara bli bättre.
du och jag kan bli något stort.
ödet har gett så många tecken.
det är rätt.
du måste tro mig.
jag finns alltid här.
in the corner of the street.